Kan politik göra skillnad? ...nej, men tillsammans med en ihärdig, duktig, idog, hängivna och professionella medarbetare, så går det.
Färska siffror visar nämligen att den omtalade Kö-miljarden har kortat ner landstingernas köer ordentligt. Här har vår egen socialminister hittat ett riktigt klurigt sätt att använda skattepengarna. Reglerna var ganska enkla och ”moroten” var tydligt. Det första kravet som ställdes var att de landsting som lyckades korta sina vårdköer under första kvartalet skulle få dela på 250 miljoner kronor ur regeringens kö-miljardsatsning. Nu är siffrorna klara och det visar sig att ett landsting, Västernorrland, blir helt utan pengar. Övriga landsting klarar vårdgarantins krav (att minst 80 % ska få träffa en specialist inom 90 dagar). En klar förbättring jämfört med första kvartalet 2009.
De andra kravet handlade om att minst 80 % av patienterna skall få operation eller behandling inom 90 dagar. Här missade både Västernorrland och Dalarna målet och blir alltså utan pengar.
…..men det gjorde inte Kronoberg. Inte utan en viss stolthet konstaterar jag att Kronobergs läns landsting rör sig i gruppen ”bäst i klassen”. Jag känner både beundran och stolthet när jag tänker på det målmedvetna och framgångsrika arbete man har utfört ute på alla vårdenheter i vårat län. Förutom den stora patientnyttan med minskat mänskligt lidande som det här arbetet har resulterat i kan landstinget se fram emot en check från kristdemokraternas socialminister Göran Hägglund på drygt 5,3 miljoner kronor. Hade man satt en röd luva på Hägglund så hade man lätt kunnat förväxla honom med tomten.
torsdag 22 april 2010
tisdag 20 april 2010
Ropen skalla - bredband åt alla!
Nu har vi pratat landsbygdsutveckling i allmänhet och bredbandsutbyggnad i synnerhet.
Min interpellation besvarades nämligen av jordbruksminister Eskil Erlandsson för en liten stund sedan.
Det är alltid roligt att debattera aktuella frågor i kammaren. Bredbandsutbyggnaden på landsbygden hör definitivt till en av de mer angelägna frågorna för alla oss som bor, lever och verkar på landet. Varken jag eller Eskil Erlandsson är ju heller omedvetna om vad det vill säga att bo och leva på landsbygden. Där är vi rörande överens, sedan tappar vi tyvärr lite av kontakten. Jag tycker nämligen att det är ganska problematiskt på det sätt som förutsättningen för tilldelningen av pengar för bredbandsutbyggnaden har förändrats. Det verkar inte som om vår jordbruksminister delar den oron.
Det är klart att jag också vet att våra ministrar inte kan gå in och ha synpunkter på hur myndigheter (i det här fallet länsstyrelsen) skall utföra sina uppdrag eller fördela statsbidrag. Jag vet att de skall sköta sitt och vi skall sköta vårt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är problematiskt när förutsättningarna ändras för de ekonomiska föreningar som bildats på landsbygden och som arbetar för en bredbandsutbyggnad i den egna hembygden. I Kronoberg har vi 12 ekonomiska föreningar som är berörda av de ändrade reglerna. De formulerade alltså en ansökan som uppfyllde alla krav – enligt de gamla reglerna. När sedan de nya statsbidragen kom, inom ramen för landsbygdsprogrammet, så hade reglerna ändrats så att dessa 12 föreningar kom i kläm. Förutsättningarna ändrades och riskerar nu att omintetgöra bredbandsfinansieringen för de föreningar som ”hamnar mellan stolarna”. Ropen borde skalla "bredband åt alla".
Efter tjugo år på den smålänska landsbygden så vet jag att där frodas eldsjälarna. Men även om människor på landsbygden är ett härdat släkte så borde vi vara lite rädda om ”glöden”. De innovativa krafterna och de stora fritänkarna hittar vi väldigt ofta långt utanför storstädernas tullar. Dem skall vi vara rädda om, men då måste vi också hjälpa till att skapa förutsättningar för att leva och bo på vår fantastiska landsbygd.
Bredbandsutbyggnaden är en mycket viktigt för alla oss som vill bo och verka på landsbygden. Om vi menar allvar med att hela Sverige skall leva så måste vi också ta de här frågorna på allvar.
Min interpellation besvarades nämligen av jordbruksminister Eskil Erlandsson för en liten stund sedan.
Det är alltid roligt att debattera aktuella frågor i kammaren. Bredbandsutbyggnaden på landsbygden hör definitivt till en av de mer angelägna frågorna för alla oss som bor, lever och verkar på landet. Varken jag eller Eskil Erlandsson är ju heller omedvetna om vad det vill säga att bo och leva på landsbygden. Där är vi rörande överens, sedan tappar vi tyvärr lite av kontakten. Jag tycker nämligen att det är ganska problematiskt på det sätt som förutsättningen för tilldelningen av pengar för bredbandsutbyggnaden har förändrats. Det verkar inte som om vår jordbruksminister delar den oron.
Det är klart att jag också vet att våra ministrar inte kan gå in och ha synpunkter på hur myndigheter (i det här fallet länsstyrelsen) skall utföra sina uppdrag eller fördela statsbidrag. Jag vet att de skall sköta sitt och vi skall sköta vårt, men jag kan inte låta bli att tycka att det är problematiskt när förutsättningarna ändras för de ekonomiska föreningar som bildats på landsbygden och som arbetar för en bredbandsutbyggnad i den egna hembygden. I Kronoberg har vi 12 ekonomiska föreningar som är berörda av de ändrade reglerna. De formulerade alltså en ansökan som uppfyllde alla krav – enligt de gamla reglerna. När sedan de nya statsbidragen kom, inom ramen för landsbygdsprogrammet, så hade reglerna ändrats så att dessa 12 föreningar kom i kläm. Förutsättningarna ändrades och riskerar nu att omintetgöra bredbandsfinansieringen för de föreningar som ”hamnar mellan stolarna”. Ropen borde skalla "bredband åt alla".
Efter tjugo år på den smålänska landsbygden så vet jag att där frodas eldsjälarna. Men även om människor på landsbygden är ett härdat släkte så borde vi vara lite rädda om ”glöden”. De innovativa krafterna och de stora fritänkarna hittar vi väldigt ofta långt utanför storstädernas tullar. Dem skall vi vara rädda om, men då måste vi också hjälpa till att skapa förutsättningar för att leva och bo på vår fantastiska landsbygd.
Bredbandsutbyggnaden är en mycket viktigt för alla oss som vill bo och verka på landsbygden. Om vi menar allvar med att hela Sverige skall leva så måste vi också ta de här frågorna på allvar.
torsdag 15 april 2010
Budgetpresentationen - Rättvisa på riktigt
Idag var det budgetdebatt I Riksdagen. Man kan inte låta bli att förundras över den rödgröna retoriken. Samtidigt som Dagens Industri höjer regeringens arbete under finanskrisen till skyarna så tar oppositionen fram de stora svarta penslarna när de skall beskriva Sveriges nuvarande situation. Om det – mot förmodan – skulle finnas några ljusglimtar så är de helt och hållet skapade av det arbete som den socialdemokratiska vänsterkoallitionen gjorde på 90-talet. Tro det den som vill!
Det är i alla fall ganska fascinerande att man kan dra så diametralt olika slutsatser. Det är svårt att uppfatta domedagspredikanterna på vänsterkanten som seriösa och att de dessutom är förhållandevis ensamma i sina svartmålade bedömningar bekräftar också att nu har man lämnat den seriösa delen av planhalvan. Nu handlar det om politisk retorik. Om det är sant eller falskt verkar vara helt oväsentligt.
Nej, sanningen är att Sveriges utgångsläge var bra när finanskrisen drabbade oss. Visserligen har kommuner och landsting drabbats hårt av uteblivna skatteintäkter, men de har också blivit kompenserade med nästan 40 miljarder kronor i statligt bidrag under den här mandatperioden.
Det verkar som om oppositionen är helt omedvetna om att vi precis har överlevt en av efterkrigstidens värsta ekonomiska kriser. Trots det har vi lyckats minska vårdköerna, ökat valmöjligheten inom vård och omsorg, satsat på kvalitetsutveckling inom äldreomsorgen och på kunskap inom skolan. Ekonomer ger oss högsta betyg och vänsterkartellen talar om avgrund. De borde ta av sig sina mörka glasögonen så att de får lite klarare sikt.
Jag tror att valet 2010 kommer att handla om rättvisa. För mig handlar rättvisa om att alla ska ha rätt till en god levnadsstandard och att man ska få den hjälp man behöver. Men det är också viktigt att människor som tar ansvar, arbetar hårt och vågar satsa ska uppmuntras och få en utdelning för detta, även i form av högre lön.
I vänstersidans Sverige finns det ingen som ska få ha mer än någon annan. Men det är inte rättvisa. Rättvisa är att så långt som möjligt skapa lika förutsättningar för alla, ge alla samma chans att leva sina liv och möjligheten att förverkliga sina drömmar. Alltså, rättvisa på riktigt!
Det är i alla fall ganska fascinerande att man kan dra så diametralt olika slutsatser. Det är svårt att uppfatta domedagspredikanterna på vänsterkanten som seriösa och att de dessutom är förhållandevis ensamma i sina svartmålade bedömningar bekräftar också att nu har man lämnat den seriösa delen av planhalvan. Nu handlar det om politisk retorik. Om det är sant eller falskt verkar vara helt oväsentligt.
Nej, sanningen är att Sveriges utgångsläge var bra när finanskrisen drabbade oss. Visserligen har kommuner och landsting drabbats hårt av uteblivna skatteintäkter, men de har också blivit kompenserade med nästan 40 miljarder kronor i statligt bidrag under den här mandatperioden.
Det verkar som om oppositionen är helt omedvetna om att vi precis har överlevt en av efterkrigstidens värsta ekonomiska kriser. Trots det har vi lyckats minska vårdköerna, ökat valmöjligheten inom vård och omsorg, satsat på kvalitetsutveckling inom äldreomsorgen och på kunskap inom skolan. Ekonomer ger oss högsta betyg och vänsterkartellen talar om avgrund. De borde ta av sig sina mörka glasögonen så att de får lite klarare sikt.
Jag tror att valet 2010 kommer att handla om rättvisa. För mig handlar rättvisa om att alla ska ha rätt till en god levnadsstandard och att man ska få den hjälp man behöver. Men det är också viktigt att människor som tar ansvar, arbetar hårt och vågar satsa ska uppmuntras och få en utdelning för detta, även i form av högre lön.
I vänstersidans Sverige finns det ingen som ska få ha mer än någon annan. Men det är inte rättvisa. Rättvisa är att så långt som möjligt skapa lika förutsättningar för alla, ge alla samma chans att leva sina liv och möjligheten att förverkliga sina drömmar. Alltså, rättvisa på riktigt!
onsdag 14 april 2010
Tomma S-tunnor skramlar mest!
Spänningen är olidlig. Vi är många som har väntat länge på att få lite klarhet i vilken politik som vi skall förhålla oss till och ta spjärn emot. Alltså vad har oppositionen för stora förändringsförslag i backfickan!! Hur ser deras nya innovativa politik ut?
Några små smulor har vi redan kunna plocka upp. Kärnkraften skall avvecklas (mp:s kreativa förslag.) och pensionssystemet skall omförhandlas (V:s strå till stacken) och RUT-avdraget avskaffas (S har gett tydliga besked)! Det är nog inte bara jag som funderar på vad Sahlin tänker innan hon drar täcket över huvudet på kvällen. Jag är inte heller helt säker på att vänsterkartellen har stämt av sin avvecklingsplanerna med den energislukande basindustrins företrädare, men det är säkert en detalj i sammanhanget.
Nåja, nu fick vi i alla fall veta lite mer i går – eller fick vi? Jag kan inte låta bli att tänka på det berömda ordspråket ”tomma tunnor skramlar mest” när jag läser Sahlins debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter. Sahlin påstår att hon har omprövat den gamla politiken och kommit fram till fyra nya mål, nämligen: fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende. Jaha! Nu är alltså full sysselsättning ett NYTT mål? Hade de avskaffat den målsättningen tidigare eller…Men, förutom att jag har svårt att hitta något nytt i hela artikeln (det blev jag emellertid inte så förvånad över) så kan jag inte heller hitta ett enda konkret förslag på hur man skall uppnå de här fyra målen (jag borde inte vara förvånad, men blev det i alla fall)
Nåja, om nu inte det politiska innehållet har några nyheter så kanske budbärarna är innovativa nytänkare, kunde man kanske tänka. Men inte heller där behöver man känna att man häpnar över den offensiva nysatsningen. I går presenterade Socialdemokraterna de åtta vallokomotiv som ska bärga valsegern i höst. Fem av dem är män, vilket knappast är en slump. Här gäller det att attrahera männen – i första hand!! För övrigt så är det en enda lång återanvändning av Göran Perssons gamla kompisar. Tala om förnyelse!
Några små smulor har vi redan kunna plocka upp. Kärnkraften skall avvecklas (mp:s kreativa förslag.) och pensionssystemet skall omförhandlas (V:s strå till stacken) och RUT-avdraget avskaffas (S har gett tydliga besked)! Det är nog inte bara jag som funderar på vad Sahlin tänker innan hon drar täcket över huvudet på kvällen. Jag är inte heller helt säker på att vänsterkartellen har stämt av sin avvecklingsplanerna med den energislukande basindustrins företrädare, men det är säkert en detalj i sammanhanget.
Nåja, nu fick vi i alla fall veta lite mer i går – eller fick vi? Jag kan inte låta bli att tänka på det berömda ordspråket ”tomma tunnor skramlar mest” när jag läser Sahlins debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter. Sahlin påstår att hon har omprövat den gamla politiken och kommit fram till fyra nya mål, nämligen: fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende. Jaha! Nu är alltså full sysselsättning ett NYTT mål? Hade de avskaffat den målsättningen tidigare eller…Men, förutom att jag har svårt att hitta något nytt i hela artikeln (det blev jag emellertid inte så förvånad över) så kan jag inte heller hitta ett enda konkret förslag på hur man skall uppnå de här fyra målen (jag borde inte vara förvånad, men blev det i alla fall)
Nåja, om nu inte det politiska innehållet har några nyheter så kanske budbärarna är innovativa nytänkare, kunde man kanske tänka. Men inte heller där behöver man känna att man häpnar över den offensiva nysatsningen. I går presenterade Socialdemokraterna de åtta vallokomotiv som ska bärga valsegern i höst. Fem av dem är män, vilket knappast är en slump. Här gäller det att attrahera männen – i första hand!! För övrigt så är det en enda lång återanvändning av Göran Perssons gamla kompisar. Tala om förnyelse!
tisdag 13 april 2010
Skall hela Sverige verkligen leva?
Igår fick jag träffa rektorerna från några av våra friskolor här i länet. Ett mycket bra och informativt möte. Jag får alltid med mig många nyttiga infallsvinklar till mitt politiska arbete i den här typen av möten. Diskussionen kom framförallt att handla om riksprislistan och skolverkets förslag – som beräknas presenteras i veckan. Det skall bli mycket intressant att se om skolverket har tagit intryck den kritik som framfördes när de presenterade sitt första förslag i början av året. Jag avvaktar med spänning deras förslag.
Solen skiner emellertid idag och då är det naturligtvis extra uppiggande att få åka från Småland till Stockholm!!
Nu har jag i alla fall fått veta vilken tid som jag kommer att ha min interpellationsdebatten i riksdagen. Nästa tisdag skall jag debattera bredbandsutbyggnad på landsbygden (i allmänhet) och Kronoberg ( i synnerhet) med Eskil Erlandsson.
Alla talar om vikten av en levande landsbygd och alla är rörande överens om att bredbandsutbyggnaden är en viktig del i att skapa förutsättningar för alla oss som vill bo och leva på landsbygden – och ändå! Gång på gång trasslar det till sig när vi skall gå vidare med utbyggnaden. Nu senast har vi de där pengarna som kan ligger hos länsstyrelsen och där ekonomiska föreningar kan ansöka och få hjälp att finansiera bredbandsutbyggnaden på den egna landsbygden. Det är ju bra – om inte reglerna och förutsättningarna skulle ha ändrats radikalt mellan första och andra sökomgången.
Resultatet blir då att ett antal föreningar riskerar att ramlar mellan de berömda stolarna och då också stå helt utan bidrag – trots att de uppfyllde kraven i första omgången – eftersom pengarna tog slut. Bara här i Kronobergs län handlar det om drygt 10 projekt.
Om vi menar allvar med att hela Sverige skall leva så måste detaljerna kring vilka krav man skall ställa på de föreningar som får söka lösas.
Solen skiner emellertid idag och då är det naturligtvis extra uppiggande att få åka från Småland till Stockholm!!
Nu har jag i alla fall fått veta vilken tid som jag kommer att ha min interpellationsdebatten i riksdagen. Nästa tisdag skall jag debattera bredbandsutbyggnad på landsbygden (i allmänhet) och Kronoberg ( i synnerhet) med Eskil Erlandsson.
Alla talar om vikten av en levande landsbygd och alla är rörande överens om att bredbandsutbyggnaden är en viktig del i att skapa förutsättningar för alla oss som vill bo och leva på landsbygden – och ändå! Gång på gång trasslar det till sig när vi skall gå vidare med utbyggnaden. Nu senast har vi de där pengarna som kan ligger hos länsstyrelsen och där ekonomiska föreningar kan ansöka och få hjälp att finansiera bredbandsutbyggnaden på den egna landsbygden. Det är ju bra – om inte reglerna och förutsättningarna skulle ha ändrats radikalt mellan första och andra sökomgången.
Resultatet blir då att ett antal föreningar riskerar att ramlar mellan de berömda stolarna och då också stå helt utan bidrag – trots att de uppfyllde kraven i första omgången – eftersom pengarna tog slut. Bara här i Kronobergs län handlar det om drygt 10 projekt.
Om vi menar allvar med att hela Sverige skall leva så måste detaljerna kring vilka krav man skall ställa på de föreningar som får söka lösas.
onsdag 24 mars 2010
Dödshetsdebatten och naiva svenskar
Så har den då blossat upp igen – dödshetsdebatten. Den här gången underblåser man debatten med en rad enskilda, otroligt gripande människoöden. Ingen människa kan naturligtvis undgå att känna sympati med någon enda av dessa svårt handikappade eller dödssjuka människor. Det är det enkla!
Sedan kommer det problematiska, nämligen en osmaklig rapportering av hela denna komplexa fråga. Plötsligt får man ett intryck av att var och varannan svensk som lider av en allvarlig sjukdom önskar sig döden. Intressant i sammanhanget är att nu har plötsligt de pressetiska reglerna som tydligt varnar för att skriva om självmord, stoppats långt ner i någon mörk byrålåda. Nu är det fritt fram både i att skriva om självmord, men också att få det att framstå som en klok och sympatisk utväg. Men, det finns ju också andra sätt att understödja den här debatten. Undersökningar haglar för att understryka den stora och folkliga förankring dessa ”dödsförespråkare” har. Nu senast visar en färsk Sifo-undersökning som Aftonbladet redovisade att åttiosju procent av svenskarna vill legalisera aktiv dödshjälp.
Slutligen har vi det komplexa och riktigt svåra, nämligen konsekvenserna av den här typen av debatter som understöds av drivna ideologer. En av de mer kända förespråkarna för dödshjälp är Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor skrev för något år sedan på DN debatt ”passiv dödshjälp bättre än aktiv för den som vill spara pengar på resurskrävande döende patienter”. Även om citatet inte är purfärskt så har jag inte något intryck av att Tännsjö har ändra uppfattning eller tagit avstånd från sina tidigare uttalanden. (Jag har nämligen ansträngt mig ganska ordentligt för att följa honom och hans uttalanden under det senaste året – både i artiklar och debatter.) Flera av de senaste självmorden/dödsfallen verkar också ha ekonomiska bevekelsegrunder. ”det är ovärdigt att ligga samhället till last”! De ekonomiska argumenten är bara en av många sorgliga argument som kan tänkas belasta dessa allvarligt sjuka människor. Det verkar vara få som överväger de långsiktiga riskerna, uppluckringen av människovärdet, glidningen i bilden av vem som är livsduglig. Det svåra är nämligen mycket svårt för vart drar samhället gränsen för dödshjälp och vem drar den? Om syftet är rätten till en värdig död, vems liv är ovärdigt – och vem bestämmer det?
Den fria viljan kan nämligen vara mer eller mindre fri.
I det lilla perspektivet kan vi inte bortse från anhöriga som pressar mindre livsdugliga släktingar till statligt finansierade självmord. I Nederländerna har det visat sig vara ett reellt problem då många äldre inte vill gå ensamma på sina sjukbesök sedan dödshjälp blivit lagstadgad. Man litar inte fullt ut på läkarna!
I det större perspektivet kan man fundera på vad som händer om lagstiftningen om aktiv dödshjälp hamnar i orätta händer. Vi har politiska partier med en mycket grumlig människosyn som nu närmar sig 4%-spärren till riksdagen, men som redan har mandat i alltför många fullmäktigeförsamlingar. Vad händer om en mindre välvillig politisk ledning kan döda med lagen på sin sida.
87 % av svenskarna svarade att det här inte är några problem. Hur naiv får man egentligen vara?
Sedan kommer det problematiska, nämligen en osmaklig rapportering av hela denna komplexa fråga. Plötsligt får man ett intryck av att var och varannan svensk som lider av en allvarlig sjukdom önskar sig döden. Intressant i sammanhanget är att nu har plötsligt de pressetiska reglerna som tydligt varnar för att skriva om självmord, stoppats långt ner i någon mörk byrålåda. Nu är det fritt fram både i att skriva om självmord, men också att få det att framstå som en klok och sympatisk utväg. Men, det finns ju också andra sätt att understödja den här debatten. Undersökningar haglar för att understryka den stora och folkliga förankring dessa ”dödsförespråkare” har. Nu senast visar en färsk Sifo-undersökning som Aftonbladet redovisade att åttiosju procent av svenskarna vill legalisera aktiv dödshjälp.
Slutligen har vi det komplexa och riktigt svåra, nämligen konsekvenserna av den här typen av debatter som understöds av drivna ideologer. En av de mer kända förespråkarna för dödshjälp är Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor skrev för något år sedan på DN debatt ”passiv dödshjälp bättre än aktiv för den som vill spara pengar på resurskrävande döende patienter”. Även om citatet inte är purfärskt så har jag inte något intryck av att Tännsjö har ändra uppfattning eller tagit avstånd från sina tidigare uttalanden. (Jag har nämligen ansträngt mig ganska ordentligt för att följa honom och hans uttalanden under det senaste året – både i artiklar och debatter.) Flera av de senaste självmorden/dödsfallen verkar också ha ekonomiska bevekelsegrunder. ”det är ovärdigt att ligga samhället till last”! De ekonomiska argumenten är bara en av många sorgliga argument som kan tänkas belasta dessa allvarligt sjuka människor. Det verkar vara få som överväger de långsiktiga riskerna, uppluckringen av människovärdet, glidningen i bilden av vem som är livsduglig. Det svåra är nämligen mycket svårt för vart drar samhället gränsen för dödshjälp och vem drar den? Om syftet är rätten till en värdig död, vems liv är ovärdigt – och vem bestämmer det?
Den fria viljan kan nämligen vara mer eller mindre fri.
I det lilla perspektivet kan vi inte bortse från anhöriga som pressar mindre livsdugliga släktingar till statligt finansierade självmord. I Nederländerna har det visat sig vara ett reellt problem då många äldre inte vill gå ensamma på sina sjukbesök sedan dödshjälp blivit lagstadgad. Man litar inte fullt ut på läkarna!
I det större perspektivet kan man fundera på vad som händer om lagstiftningen om aktiv dödshjälp hamnar i orätta händer. Vi har politiska partier med en mycket grumlig människosyn som nu närmar sig 4%-spärren till riksdagen, men som redan har mandat i alltför många fullmäktigeförsamlingar. Vad händer om en mindre välvillig politisk ledning kan döda med lagen på sin sida.
87 % av svenskarna svarade att det här inte är några problem. Hur naiv får man egentligen vara?
torsdag 18 mars 2010
Feminist eller jämställdhet på riktigt
Det där med jämställdhet i praktiken är inte alltid så lätt. I senaste numret av R & D (Riksdag och Departement) har man gjort en mycket intressant undersökning av hur det står till med jämställdheten på våra departement och jämfört det med det med ministerns eget epitet
Resultatet av undersökningen är spännande. Det visade att kopplingen mellan uttalade feminister och jämställdhet i praktiken är långt ifrån självklar. Finansminster Anders Borg, som ju vill beteckna sig som feminist har den största manliga dominansen på sitt departement.
För övrigt så är den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män. Däremot dominerar kvinnorna bland sekreterarna.
När man börjar skärskåda enskilda departement så blir det emellertid riktigt intressant. Speciellt om man ställer det i ”feministljuset”. Integrations- och jämställdhetsdepartementet som leds av ”ickefeministen Nyamko Sbuni brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.
Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare. En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.
Socialminister Göran Hägglund är å andra sida tydlig med att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.
Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning? Frågan är onekligen intressant!
Läs hela artikeln här:
Möjligen kan R&D artikel understryka vikten av det som jag har hävdat vid otaliga tillfällen. Det börjar bli dags att utvärdera alla genussatsningar och feministinitiativ. För egen del är jag en tydlig antifeminist men stark förespråkare för jämställdhet – i praktiken!
Resultatet av undersökningen är spännande. Det visade att kopplingen mellan uttalade feminister och jämställdhet i praktiken är långt ifrån självklar. Finansminster Anders Borg, som ju vill beteckna sig som feminist har den största manliga dominansen på sitt departement.
För övrigt så är den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män. Däremot dominerar kvinnorna bland sekreterarna.
När man börjar skärskåda enskilda departement så blir det emellertid riktigt intressant. Speciellt om man ställer det i ”feministljuset”. Integrations- och jämställdhetsdepartementet som leds av ”ickefeministen Nyamko Sbuni brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.
Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare. En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.
Socialminister Göran Hägglund är å andra sida tydlig med att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.
Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning? Frågan är onekligen intressant!
Läs hela artikeln här:
Möjligen kan R&D artikel understryka vikten av det som jag har hävdat vid otaliga tillfällen. Det börjar bli dags att utvärdera alla genussatsningar och feministinitiativ. För egen del är jag en tydlig antifeminist men stark förespråkare för jämställdhet – i praktiken!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)