Dödshetsdebatten och naiva svenskar

Så har den då blossat upp igen – dödshetsdebatten. Den här gången underblåser man debatten med en rad enskilda, otroligt gripande människoöden. Ingen människa kan naturligtvis undgå att känna sympati med någon enda av dessa svårt handikappade eller dödssjuka människor. Det är det enkla!

Sedan kommer det problematiska, nämligen en osmaklig rapportering av hela denna komplexa fråga. Plötsligt får man ett intryck av att var och varannan svensk som lider av en allvarlig sjukdom önskar sig döden. Intressant i sammanhanget är att nu har plötsligt de pressetiska reglerna som tydligt varnar för att skriva om självmord, stoppats långt ner i någon mörk byrålåda. Nu är det fritt fram både i att skriva om självmord, men också att få det att framstå som en klok och sympatisk utväg. Men, det finns ju också andra sätt att understödja den här debatten. Undersökningar haglar för att understryka den stora och folkliga förankring dessa ”dödsförespråkare” har. Nu senast visar en färsk Sifo-undersökning som Aftonbladet redovisade att åttiosju procent av svenskarna vill legalisera aktiv dödshjälp.

Slutligen har vi det komplexa och riktigt svåra, nämligen konsekvenserna av den här typen av debatter som understöds av drivna ideologer. En av de mer kända förespråkarna för dödshjälp är Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor skrev för något år sedan på DN debatt ”passiv dödshjälp bättre än aktiv för den som vill spara pengar på resurskrävande döende patienter”. Även om citatet inte är purfärskt så har jag inte något intryck av att Tännsjö har ändra uppfattning eller tagit avstånd från sina tidigare uttalanden. (Jag har nämligen ansträngt mig ganska ordentligt för att följa honom och hans uttalanden under det senaste året – både i artiklar och debatter.) Flera av de senaste självmorden/dödsfallen verkar också ha ekonomiska bevekelsegrunder. ”det är ovärdigt att ligga samhället till last”! De ekonomiska argumenten är bara en av många sorgliga argument som kan tänkas belasta dessa allvarligt sjuka människor. Det verkar vara få som överväger de långsiktiga riskerna, uppluckringen av människovärdet, glidningen i bilden av vem som är livsduglig. Det svåra är nämligen mycket svårt för vart drar samhället gränsen för dödshjälp och vem drar den? Om syftet är rätten till en värdig död, vems liv är ovärdigt – och vem bestämmer det?

Den fria viljan kan nämligen vara mer eller mindre fri.
I det lilla perspektivet kan vi inte bortse från anhöriga som pressar mindre livsdugliga släktingar till statligt finansierade självmord. I Nederländerna har det visat sig vara ett reellt problem då många äldre inte vill gå ensamma på sina sjukbesök sedan dödshjälp blivit lagstadgad. Man litar inte fullt ut på läkarna!
I det större perspektivet kan man fundera på vad som händer om lagstiftningen om aktiv dödshjälp hamnar i orätta händer. Vi har politiska partier med en mycket grumlig människosyn som nu närmar sig 4%-spärren till riksdagen, men som redan har mandat i alltför många fullmäktigeförsamlingar. Vad händer om en mindre välvillig politisk ledning kan döda med lagen på sin sida.

87 % av svenskarna svarade att det här inte är några problem. Hur naiv får man egentligen vara?

Feminist eller jämställdhet på riktigt

Det där med jämställdhet i praktiken är inte alltid så lätt. I senaste numret av R & D (Riksdag och Departement) har man gjort en mycket intressant undersökning av hur det står till med jämställdheten på våra departement och jämfört det med det med ministerns eget epitet
Resultatet av undersökningen är spännande. Det visade att kopplingen mellan uttalade feminister och jämställdhet i praktiken är långt ifrån självklar. Finansminster Anders Borg, som ju vill beteckna sig som feminist har den största manliga dominansen på sitt departement.
För övrigt så är den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män. Däremot dominerar kvinnorna bland sekreterarna.
När man börjar skärskåda enskilda departement så blir det emellertid riktigt intressant. Speciellt om man ställer det i ”feministljuset”. Integrations- och jämställdhetsdepartementet som leds av ”ickefeministen Nyamko Sbuni brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.
Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare. En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.
Socialminister Göran Hägglund är å andra sida tydlig med att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.
Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning? Frågan är onekligen intressant!
Läs hela artikeln här:
Möjligen kan R&D artikel understryka vikten av det som jag har hävdat vid otaliga tillfällen. Det börjar bli dags att utvärdera alla genussatsningar och feministinitiativ. För egen del är jag en tydlig antifeminist men stark förespråkare för jämställdhet – i praktiken!

Vem har sagt att det är tråkigt i riksdagen?

Möjligen finns det någon som tror att Monica Green har blivit min ständiga följeslagare. Ingenting kunde vara mer felaktigt, men jag kan ändå inte låta bli att skicka med ett alldelens purfärskt exempel på hennes fokusering på ovanliga innehåll i en av hennes senaste debatter då hon diskuterar Göran Hägglunds "tung-rörelser". Möjligen åskådliggör det också hennes unika förmåga att fokusera på ovanliga detaljer.



"Riksdagsledamot Monica Green (s) anklagar Göran Hägglund för att räcka ut tungan åt henne:"När jag gjorde mitt sista inlägg då vänder han sig demonstrativt och räcker ut tungan...eeeh...åt, alltså jag kan inte säga att han gjorde det precis åt mig...det är inte så att han sticker ut tungan...utan förstår du han visar tungan nästan så att han...lägger den på underläppen och gör en jättestor...jag försöker förklara hur det såg ut...han lägger tungan på underläppen och gör en jättestor...gapning..."

Carina Hägg har tappat markkontakten - igen!

Carina Hägg är upprörd! Det är i och för sig ingenting ovanligt, men den här gången så är hon extra irriterad. Man får nästan en känsla av att hon har tappat markkontakten. Anledningen är att det finns alltför många kristna i allmänhet. Sedan snurrar hon till det ordentligt. Plötsligt likställer hon kristna i allmänhet, med muslimer (alla blir fundamentalister) och kristdemokrater förvandlas till en ren samhällsfara. Läs hela hennes artikel här

I vanlig ordning så använder hon både överord och osanningar i sin replik. Det hade varit lätt att avfärda henne som okunnig och aningslös, om hon inte hade suttit som en av socialdemokraternas representanter i riksdagen. Samtidigt hade man naturligtvis förväntar sig en större respekt för oliktänkande och högre kunskapsnivå av en ledande socialdemokrat.

Sedan snurrar hon till det ordentligt och glömmer helt bort att fakta är en viktig del av hållbar argumentation. Förutom att fakta är ovidkommande detaljer för henne så har hon bestämt sig för att ”stämpla ut” oliktänkande från samhällsdebatten. I brist på sakliga argument så trycker hon till med en praktisk fundamentaliststämpel över synpunkter hos oliktänkande. Eftersom fundamentalismen anses farlig så är det naturligtvis ett praktiskt sätt att handskas med meningsmoståndare. Privilegiet att sätta etiketter som fundamentalist, extremist eller sekterist är vanligtvis ett effektivt sätt att censurera och utplåna åsikter som man inte delar. I brist på de goda argumenten så kan man ju helt enkelt bara stämpla bort sina meningsmotståndare.

Vårt förslag om samvetsklausul är tydligen något av det mer upprörda som Högg hört på länge. Genoförandet av en sådan klausul verkar (enligt henne) leda till en uppenbar samhällsfara. Hon driver sin tes om en samvetsklausuls inverkan på samhället med en rad extrema exempel. I brist på hållbar argumentation så väljer hon retoriska genvägar. I stället för att öppna för en debatt där stenar vänds och argument ventileras placerar hon en praktisk ”extremiststämpel” över alla motargument. Praktiskt och behändigt, men knappast seriöst!

Hägg är naturligtvis i sin fulla rätt att inneha vilken extrem och fundamentalistisk hållning som hon vill i frågorna kring samvetsklausul. Jag hävdar emellertid rätten att ha en annan åsikt i frågan. Yttrandefriheten är till för att alla som inte tycker precis som Hägg, skall få framföra det. Det är det samhällsideal som jag hyllar. Hägg är, med sitt respektlösa och extrema förhållningssätt en fara för den demokratiska friheten. Hennes aggresiva och innehållslösa argumentation omöjliggör ett respektfullt och konstruktivt samtal kring svåra etiska frågor. Viktiga argument – för och emot – blir aldrig prövade och det blir tyst kring svåra etiska frågor.
Man får ibland en känsla av att hon drabbats av den stora religionsfobin.

Ideologisk utrensning av oliktänkande hörde hemma i en helt annan tid och plats. Idag får alla som inte delar Carina Häggs åsikter leva, bo och verka här i Sverige. Min övertygelse är dessutom att detta är en tillgång som berika, minst lika mycket som Hägg, till det goda och positiva i vår samhällsutveckling.

Folkmordet och dagens votering.

Idag var det då dags för beslut om ett politiskt och officiellt erkännande av folkmordet i osmanska riket 1915.

Ingen kan hävda att vi Kristdemokrater har tagit lätt på frågan. Frågan har upptagit stor del av flera gruppmöten med riksdagsgruppen. Partistyrelsen har också haft frågan på sitt bord.
Ingen i partiet har uttryckt det minsta tvivel om att vi talar om ett folkmord - och ingenting annat.

Den stora frågan har i stället handlat om hur folkmordet skall erkännas. Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Denna princip har socialdemokraterna och alliansen varit enig om. Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen.

Bevisen om att övergreppen i Osmanska riket 1915 är att betrakta som ett folkmord med dagens definition, har med åren utvecklats då forskarna lägger det ena beviset till det andra om vad som verkligen hände. Just för att ingen i det här fallet kan ställas till svars och fällas enligt nu gällande folkmordskonvention blir det allt mer angeläget att offentligt redovisa en hållning i frågan och bekräfta att det var ett folkmord. Som stöd för senare generationer, har allt fler politiska partier och parlament tagit ställning för att dessa påtvingade förflyttningar och massakrer mot armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker som ägde rum 1915 och tiden därefter, är att betrakta som ett folkmord och ge detta sitt erkännande.

Folkmordskonventionen antogs 1948 vid FN:s generalförsamlingsmöte i Paris. Därmed finns i folkrätten en definition av folkmordsbegreppet. Genom att utreda de övergrepp som begåtts och ställa dem mot definitionen av folkmord i konventionen, ska internationella jurister avgöra vad som är att betrakta som ett folkmord och i domstol väcka talan för att döma till ansvar för brott.

Det har hela tiden varit riksdagens hållning att det ska vara internationella folkrättsjurister och forskare som ska utreda, åtala och döma om brott skett mot konventionen. Det förhållningssättet bör vi principiellt ha också i framtiden.

I och med ställningstagandet, om att övergreppen 1915 var folkmord, har principen om full juridisk prövning i det här specifika fallet frångåtts. Kristdemokraterna vill göra ett undantag från kravet på en full internationell juridisk prövning.

Kristdemokraternas partistyrelse har i ett ställningstagande uttalat att partiet anser att Sverige ska erkänna övergreppen 1915 på armenier, assyrier/syrianer//kaldéer och pontiska greker som ett folkmord. Givet det faktum att allt fler partier i riksdagen intagit samma hållning som kristdemokraterna i just det här specifika fallet, blev utgången av voteringen idag ett erkännande i kammaren. Vi i Kristdemokraterna tycker att detta skedde med för liten marginal, vi hade hoppats på en bredare majoritet i framtiden istället.

Genushysterin har nått nya svindlande höjder!

Idag har jag arrangerat ett seminarium i riksdagen, tillsammans med två kollegor. Rubriken ”Genus – vägen till jämställdhet”?, var den utmanande titeln. Regeringens utredare, Anna Ekström stod tillsammans med Tanja Bergkvist (fil dr i matematik) stod för många spännande meningsutbyten. Carina Hägg (S riksdagsledamot) var också inbjuden och debatten leddes, med fast och professionell hand, av Siewert Öholm.
Varför ordnar man då ett seminarium i riksdagen där man vågar utmana svenska ”genuskramare”. För egen del har min frustration bara ökat allteftersom genushysterin intar område efter område inom svenskt samhällsliv – utan att någon ifrågasätter eller utvärderar. Mycket tyder på att jämställdheten knappast tagit några stora kliv framåt trots alla de miljontals kronor som har satsats inom forskningsområdet. När nu Lunds universitet föreslår ”genuscertifiering” av sina utbildningar blir det extra tydligt att genusfixeringen börjar ta oproportionerligt stort utrymme. I den rapport som tagits fram av Lunds universitet och som ligger till grund för deras nya ”utbildningssatsning” kan man bl a läsa att ”genom att märka, certifiera, stämpla och därefter ranka alla forskare och institutioner utifrån genusmedvetenhet ska man bygga upp Sverige som kunskapsnation”.
Tror vi verkligen på allvar att genusmärkning och certifiering för Sverige framåt som kunskapsnation och på vilka grunder bygger vi en sådan inställning? Det börjar att bli dags att kritiskt granska och utvärdera alla de genussatsningar som görs? Hur vet vi alla alla miljontals kronor som satsas på genusforskningen verkligen är bästa sättet att uppnå jämställdhet. Det börjar bli dags att sätta genusforskningen under lupp. Jag tillåter mig att ifrågasätta det absoluta sambandet mellan genusforskning, ökad kunskap och ökad jämställdhet – tills någon bevisat motsatsen!