Feminist eller jämställdhet på riktigt

Det där med jämställdhet i praktiken är inte alltid så lätt. I senaste numret av R & D (Riksdag och Departement) har man gjort en mycket intressant undersökning av hur det står till med jämställdheten på våra departement och jämfört det med det med ministerns eget epitet
Resultatet av undersökningen är spännande. Det visade att kopplingen mellan uttalade feminister och jämställdhet i praktiken är långt ifrån självklar. Finansminster Anders Borg, som ju vill beteckna sig som feminist har den största manliga dominansen på sitt departement.
För övrigt så är den manliga dominansen inom regeringens utredningsväsende är påtaglig. Drygt 65 procent av samtliga ordföranden i statliga kommittéer är män. Även bland ledamöter och sakkunniga är en majoritet män. Däremot dominerar kvinnorna bland sekreterarna.
När man börjar skärskåda enskilda departement så blir det emellertid riktigt intressant. Speciellt om man ställer det i ”feministljuset”. Integrations- och jämställdhetsdepartementet som leds av ”ickefeministen Nyamko Sbuni brukar betona att hon inte är feminist. Däremot basar hon över ett departement där en majoritet av utredarna, även på ordförandeposterna, är just kvinnor.
Vi har alltså en finansminister som är uttalad feminist men som huvudsakligen väljer män till sina utredningar och en integrations- och jämställdhetsminister som inte är feminist, men som mest anlitar kvinnliga utredare. En annan minister som brukar bekänna sig åt feminismen, jordbruksminister Eskil Erlandsson, styr över ett departement som kraftigt domineras av manliga kommittéordföranden men där de kvinnliga sekreterarna utgör en majoritet.
Socialminister Göran Hägglund är å andra sida tydlig med att ta avstånd från feminismen. Men könssammansättningen på hans utredningar vittnar om raka motsatsen: i socialdepartementet utredningar tillsätts exakt lika många kvinnor som män. Till och med på ordförandeposterna är det jämnt så det förslår: 53 procent kvinnor och 47 procent män.
Ska alltså slutsatsen bli att en feministisk minister tenderar att anställa i huvudsak män, i synnerhet på de högra tjänsterna, medan en icke-feministisk minister agerar mycket mer jämställt vid rekryteringen av medarbetare i en utredning? Frågan är onekligen intressant!
Läs hela artikeln här:
Möjligen kan R&D artikel understryka vikten av det som jag har hävdat vid otaliga tillfällen. Det börjar bli dags att utvärdera alla genussatsningar och feministinitiativ. För egen del är jag en tydlig antifeminist men stark förespråkare för jämställdhet – i praktiken!