Så har den då blossat upp igen – dödshetsdebatten. Den här gången underblåser man debatten med en rad enskilda, otroligt gripande människoöden. Ingen människa kan naturligtvis undgå att känna sympati med någon enda av dessa svårt handikappade eller dödssjuka människor. Det är det enkla!
Sedan kommer det problematiska, nämligen en osmaklig rapportering av hela denna komplexa fråga. Plötsligt får man ett intryck av att var och varannan svensk som lider av en allvarlig sjukdom önskar sig döden. Intressant i sammanhanget är att nu har plötsligt de pressetiska reglerna som tydligt varnar för att skriva om självmord, stoppats långt ner i någon mörk byrålåda. Nu är det fritt fram både i att skriva om självmord, men också att få det att framstå som en klok och sympatisk utväg. Men, det finns ju också andra sätt att understödja den här debatten. Undersökningar haglar för att understryka den stora och folkliga förankring dessa ”dödsförespråkare” har. Nu senast visar en färsk Sifo-undersökning som Aftonbladet redovisade att åttiosju procent av svenskarna vill legalisera aktiv dödshjälp.
Slutligen har vi det komplexa och riktigt svåra, nämligen konsekvenserna av den här typen av debatter som understöds av drivna ideologer. En av de mer kända förespråkarna för dödshjälp är Torbjörn Tännsjö, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet och ledamot av Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor skrev för något år sedan på DN debatt ”passiv dödshjälp bättre än aktiv för den som vill spara pengar på resurskrävande döende patienter”. Även om citatet inte är purfärskt så har jag inte något intryck av att Tännsjö har ändra uppfattning eller tagit avstånd från sina tidigare uttalanden. (Jag har nämligen ansträngt mig ganska ordentligt för att följa honom och hans uttalanden under det senaste året – både i artiklar och debatter.) Flera av de senaste självmorden/dödsfallen verkar också ha ekonomiska bevekelsegrunder. ”det är ovärdigt att ligga samhället till last”! De ekonomiska argumenten är bara en av många sorgliga argument som kan tänkas belasta dessa allvarligt sjuka människor. Det verkar vara få som överväger de långsiktiga riskerna, uppluckringen av människovärdet, glidningen i bilden av vem som är livsduglig. Det svåra är nämligen mycket svårt för vart drar samhället gränsen för dödshjälp och vem drar den? Om syftet är rätten till en värdig död, vems liv är ovärdigt – och vem bestämmer det?
Den fria viljan kan nämligen vara mer eller mindre fri.
I det lilla perspektivet kan vi inte bortse från anhöriga som pressar mindre livsdugliga släktingar till statligt finansierade självmord. I Nederländerna har det visat sig vara ett reellt problem då många äldre inte vill gå ensamma på sina sjukbesök sedan dödshjälp blivit lagstadgad. Man litar inte fullt ut på läkarna!
I det större perspektivet kan man fundera på vad som händer om lagstiftningen om aktiv dödshjälp hamnar i orätta händer. Vi har politiska partier med en mycket grumlig människosyn som nu närmar sig 4%-spärren till riksdagen, men som redan har mandat i alltför många fullmäktigeförsamlingar. Vad händer om en mindre välvillig politisk ledning kan döda med lagen på sin sida.
87 % av svenskarna svarade att det här inte är några problem. Hur naiv får man egentligen vara?
onsdag 24 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar